Bara en liten månad kvar…

Jo, faktiskt.
Det är bara fyra små veckor kvar till jul.
Över gatorna hänger förstås redan ljusgirlanderna, i affärerna glittrar det kring granar, tomtar, kalaskläder och helgerbjudanden.
En del är i full gång med pyntandet, andra står i startgroparna, somliga skjuter alltihop ifrån sig i det längsta.

Jag balanserar på gränsen mellan grupp två och tre.
Å ena sidan tycker jag att ett och annat ska finnas till advent – stjärnor i fönstren och en vit julstjärna i kruka, till exempel. Samt Lisa Larssons (numera ofattbart dyra) "adventsbarn" i keramik. Och så bilden på dottern, när hon vid fyra års ålder var världshistoriens i särklass finaste Lucia.
Å andra sidan känner jag vissa stunder att vi satsar för mycket av allt, redan när adventskalenderns första lucka öppnas. För mycket tid, för mycket pengar, för mycket möda.

Ska vi köpa färre klappar nu? Jag tänker det, år efter år. Men tror inte att jag lyckats någon gång. När önskelistorna sent omsider kommer fyller de sällan mina krav på variation och nytänkande. Jag prickar av de användbara, ”nyttiga”, prylarna. De mer huvudlösa förslagen kan man kanske skratta åt, i förvissningen om att de oftast kommit till i ett desperat försök att göra listan lite längre och originellare. Som dotterns i flera år återkommande punkt: en levande giraff. Fast den försvann när hon fyllt tretton eller så

Men i min strävan efter glada överraskningar köper jag något här och något där.
Det blir alldeles för sällan lyckat. Somligt kan man lämna tillbaka, somligt går att byta, somligt blir liggande i väntan på en utrensning som aldrig blir av.
Sådant kallas för misshushållning och överflöd och dålig planering samt bristande kontakt med verkligheten.

Samtidigt ramlar en strid ström av kuvert som ser märkvärdigt personliga ut in i brevinkastet. Avsändare är olika välgörenhetsorganisationer. Alla vill ha ett generöst bidrag, gapen är omättliga.
Om jag delade upp ”julkassan” och skickade en rundlig summa till var och en i stället för de sedvanliga hundralapparna till Läkare utan gränser skulle jag kanske kunna anses ha delat med mig av mitt överflöd och bättrat på min kontakt med verkligheten. Jag skulle kanske rent av känna mig som en bättre människa när jag berättade för familjen hur julklappspengarna använts.

Man kan ju alltid lyssna till julmusik och äta risgrynsgröt och skinka och tända levande ljus ändå.
Fast det skulle bli väldigt tomt under granen.
Tyvärr är det nog så att för de flesta av oss kostar julstämning både tid, pengar och möda.

Copyright Klimakteriehäxan