När vintern slår till står somliga still...

Nog trodde jag att visste vad det vill säga att sitta i bilkö.
Men inte.
Ikväll har jag tillryggalagt de ungefär åtta kilometrarna mellan jobbet och mitt hem på ungefär tre timmar och tjugo minuter.

Jag var klar att gå ungefär tjugo över sex. Utanför fönstret ritade snön horisontella streck i luften.
-Ta inte bilen, det är glashalt, varnade folk som varit ute i trafiken under eftermiddagen.
Nej, med sommardäck verkade det inte vara en bra idé att köra i det hastigt påkomna vinterväglaget – i morse var det ju alldeles bart och snö bara något som redan drabbat de stackarna där uppe i Norrland.

Goda råd ska man lyssna på. Så jag gick till busshållplatsen. Där passerar normalt tre olika linjer, jag kan nyttja alla tre för att ta mig hem, med lite byten och olika kombinationer.
Ingen buss kom.
Andra hoppfulla passagerare liknade snögubbar med is i håret. På frågan hur länge de väntat var svaren varierande, längst hade en kille (han med ishåret) stått: en halvtimme.
-T-banan går visst inte heller, suckade en huttrande kvinna.

Efter tjugo minuter utan minsta buss i sikte frös jag överallt; fötter, fingrar hade börjat stelna. Det finns ju inget dåligt väder, men jag var ett levande bevis för att det finns dåliga kläder – i alla fall för oannonserat rusk.
Då vände jag och gick till min bil, som såg ut som en enda snöhög. ”Skottade” av den med en gammal tidning och gav mig av.

Eller vad man nu ska kalla det för. Jag vred om startnyckeln ungefär klockan kvart i sju. En timme senare hade jag inte kommit halvvägs. Såg en p-plats och ringde hem.
-Ät utan mig!
Jag hade nämligen hunnit bli både tvärhungrig och kissnödig, så jag gick med den gamla tidningen som sällskap till en liten sylta och åt kyckling-wok och löste en sudoku. Men blev tvungen att ge mig ut igen när restaurangen stängde halv nio.

Tvärt emot min teori hade trafiken inte lättat ett smack. Det blev samma visa igen.
Och när jag äntligen öppnade dörren här hemma visade digitaluret i köket 21.42. Då hade jag hört på radioprogram tills jag nästan storknade. Jag hade räknat gröna trafikljus som växlade utan att jag kunde förflytta mig en enda meter. Jag hade hunnit studera mina medtrafikanters sätt att fördriva den inaktiva tiden bakom ratten, inklusive näspetning och högljudd sång. Jag hade häpnat över hur många ledbussar som lämnats vind för våg och blockerade hela Slussen – en av anledningarna till att vi i bil långa stunder stod absolut stilla.

Fattar ni nu, ni som bara hört om ovädret på nyheterna, hur kul vi har det i storstaden ibland? Hur ömtålig vår moderna infrastruktur är när vintern slår till? När en liten åtta kilometers sträcka tar över 200 minuter att tillryggalägga. Och då tyckte jag ändå att det där med snorhalkan var betydligt överdrivet – jag varken slirade eller sladdade en enda gång på mina sommardäck!

Om jag promenerar hela vägen kan det gå på mindre än en tredjedel av den tiden.
Men då ska det vara i tjänligt väder och med lämpliga skodon försedd.
Nu undrar jag bara: går bussarna i morgon eller väntar de på bättre tider?

Copyright Klimakteriehäxan