Senaste nytt från trafikfronten...

-Åh vad det låter härligt med snö, mailar Väninnan i Utlandet.
Jasså? Plötsligt snöoväder för faktiskt med sig både det ena och det andra.
Vet ni hur blank en stadsgata kan vara när ingen slängt ut ett endaste litet salt- eller sandkorn?
Vet ni hur ruskigt det låter när plåt skrynklas ihop?

Jag lyssnade på radion i morse. Jodå, gatukontoret hade sandat hela innerstaden, hela natten. Trafiken flöt.
Nog för att jag hade tänkt ta bussen, men jag var lite sen.
Och, handen på hjärtat, med gårdagskvällens trafikkaos i färskt minne, inte är väl folk så dumma att de tar bilen i dag igen, utan vinterdäck? Visst blir jag väl så gott som ensam på vägen?

Resan gick alldeles sladd-, slir- och problemfritt.
Tills jag kom ut ur tunneln där den mynnar ut i Mäster Samuelsgatan, gatan gatukontoret glömde. Inte en saltgnutta hade den beståtts med, inte ett sandkorn. Vägbanan var absolut spegelblank. I 20 kilometers hastighet kunde jag inte styra, utan åkte rakt in i en bil som parkerats vid trottarkanten.

Det låter verkligen förskräckligt när plåt skrynklas ihop. Det är ett ljud som gör riktigt ont.
Jag hoppade ur bilen, kollade mersan jag glidit in i. Dess stötfångare sitter högre än min och har gått in i min motorhuv. Inte en skråma på den dyra mersan. Tack och lov. Just som jag konstaterade det ser jag en annan kvinna komma ut ur tunneln med sin lilla bil. Hon råkar ut för precis samma sak som jag, men har mer tur och får stopp två decimeter bakom min bil.
Hennes ansikte bakom vindrutan berättar hela historien: häpnad, skräck, lättnad.

På trottaren står en man och ser på skådespelet. Han tittar rätt noga på mig, känns det som.
-Tur i oturen, sa jag, det blev inget på den där bilen, men jag fattar inte hur jag ska ta mig härifrån.
Det var så halt att det var riktigt svårt att stå på benen.
-Det är min bil du kört på, sa mannen.

Han höll sig väldigt lugn och blev till och med hjälpsam. Ringde efter en bekant, och med förenade krafter sköt de på så att jag kunde fara vidare med min skrynkliga lilla bil.
Efteråt insåg jag varför han inte blivit alldeles vansinnig – man kan ju bli det om folk kör på ens bil, det känner jag till.
Men i det här fallet kan lugnet ha berott på att han, också överrumplad av halkan, hade valt att parkera precis vid en stoppförbudsskylt. Hade han inte stått där hade jag med största sannolikhet kommit vidare utan problem.

Visst blir man väl forvånad över hur korkade människor är som envisas med att köra bil i vinterväglag med sommardäck?
Jo.
Men somliga får också sitt straff.
Fast inte alla, vilket bör ha framgått av denna historia.
Jag är i alla fall tacksam att det gick så bra som det gick. Kan inte skylla på någon annan.
Nu ska jag se till att få på vinterdäcken. Och ringa plåtverkstaden.

Copyright Klimakteriehäxan