Mitt liv som burkslav

Doris Blom i Ljusdal och jag har en sak gemensamt.
Vi gillar burkar. Och vi sparar på dem. Vi återanvänder dem, och funkar de inte till något praktiskt ändamål skiljs vi inte gärna från dem ändå, eftersom våra burkar är fina burkar.

Doris,73, intervjuas om sin samling i dagens Aftonblad (dock inte i nätupplagan vad jag kan se).
Hon har inte mindre än 400 stycken – där ligger jag klart i lä, det ska sägas med en gång. Men känslan! Känslan för en fin burk, den delar vi definitivt!

Jag kan inte som Doris dra mig till minnes min första burk. Men mina nytillskott från senare år har inte sällan en historia.
Till exempel är det lätt att fastna framför kak- och godishyllorna på Heathrow om man råkar flyga åt London-hållet. Underbara blomstermönstrade plåtburkar i olika färger och former bjuder (oftast) på chocolate chip cookies, och kommer jag hem med sådana souvenirer är det ingen som fäller förnedrande kommentarer om själva burken. Marmeladsnask ligger gärna i en förpackning prydd av exotiska djur, frukter och grönska. Härligt!

På en färjetur härom sistens hittade jag en kakburk som blir en ljuslykta – burken föreställer ett hus och när man tänder sitt lilla stearinljus lyser det hemtrevligt ur fönstren, på alla våningarna.
I badrummet är en glad plåtburk betydligt trevligare att ha bomullen i än plastpåsen den säljs i.
Och en massa småprylar kan döljas i, just det, en burk.

Teburkar är ofta underbara. Tyvärr dricker jag inte särskilt mycket te längre, men även om bladen med tiden blir lite gamla och tråkiga så håller sig burken bra. Flingor och müsli finns det jättesnygga specialburkar till, med skojiga mönster. Kaffe däremot har sällan någon riktig höjdarburk, där har produktutvecklingen bestämt kommit av sig. Men skorpor kan man i tjänligt väder få en pr-burk till – fast då krävs det i regel att man köper två paket.

Julburkar finns alltid i mer eller mindre traditionell stil och nu börjar det ju dra ihop sig till en ny högsäsong för dem. Ikea har varje år ett trepack, glatt mönstrat i rött och grönt. Jag kan sällan motstå dem. De funkar jättebra också som presentkartong, faktiskt, och blir rent av billigare än lyxpapper och guldsnören. Och så är det ju en förpackning som gjord för återanvändning, inte sant?

Det är helt enkelt praktiskt med burkar.
Möjligen började mitt liv som burkslav när jag en kort period bodde i ett annat klimat och en dag fann att mitt skafferi, där torrvarorna stod i sina papperspåsar, hade invaderats av liv som jag inte ville veta av. Allt fick slängas och sedan var det burk som gällde, med tättslutande lock.

Då är det väl ändå jättetrevligt om ett sådant hygieniskt förvaringssätt också gör en glad! För Doris, hon blir glad av sina burkar, säger hon till tidningen.
Och jag blir glad av mina.
Fast jag ska nog hejda mig innan jag är uppe i 400.

Copyright Klimakteriehäxan