Mamma i nöd och lust

Ingrid står mig nära, fast hon är tio år äldre och hennes barnbarn är jämngamla med mina barn. Vi har ”alltid” känt varandra och jag är övertygad om att vår relation är av typen ”tills döden skiljer oss åt”.
Inte talar vi om allting, vi lever väldigt olika liv i vitt skilda miljöer, men har man en gemensam bas att stå på ligger den kvar i vått och torrt – den är en cementerad grundplatta från vilken vi tagit avspark.

Hennes barn är alltså vuxna och har förstås varit det länge. En av skillnaderna i våra liv består i att Ingrid gifte sig vid 21 och blev mamma innan hon fyllt 22, medan jag hann med massor av helt andra saker innan jag fick barn, som ”gammal” förstföderska.
Men ni vet det där gamla talesättet ”små barn, små bekymmer och stora barn, stora bekymmer”. Det är en klyscha, varken mer eller mindre. Det har Ingrid fått erfara. Och lärt mig.

Små barn kan precis som stora barn betyda oändligt stor oro, ofattbar sorg. När vi gifter oss lovar vi oftast att det är för en gemensam framtid i nöd och lust. Men när vi blir föräldrar behöver vi aldrig lova. Löftet finns där ändå, i våra hjärnor, i våra hjärtan, det finns inga reservationer, ingen ångervecka, ingen garanti för funktionsduglighet. Tack och lov handlar det oftast om lust. Det nya lilla livet förändrar allt för mamma och pappa. Och föräldrarollen går aldrig att hänga av sig på en galge som en urväxt kappa. Modet kan växla, stilen kan ändras, men den gamla kappan, den hänger med.

Men ibland drabbas det där underbara lilla barnet av nöd.
I det här fallet har det hänt Ingrids dotter, ett par och fyrtio år gammal. När hon fick cancerbeskedet blev allt i ett slag ställt på ända. Hennes barn förstod inte om det var allvarligt eller bara en liten släng av någon bacill. Hennes man bibehöll sitt lugn, men sov plötsligt dåligt på nätterna. Patienten själv pendlade mellan hopp, förtvivlan och förnekelse.

Ingrid drabbades förstås av samma nöd. Hon var ytterst nära att tappa fotfästet i tillvaron. Hennes man sa inte så mycket, men delade förstås sin hustrus oro.
Var de på väg att förlora sin dotter? Sitt barn?

Operationen var stor, tog lång tid – men gick ”bra”, som det heter på läkarspråk. Vad det betyder vet vi lekmän egentligen aldrig.
Ingrids dotter hämtade sig.
Familjen vågade ta ett djupt andetag. Faran över, signalerade doktorn med många uppmuntrande ord: allt var avlägsnat, inga metastaser. Ärret skulle bli stort, men sådant är ju bagatellartat i sammanhanget.

Så kom återbesöket och med det beskedet om cellgifterna som väntade. För säkerhets skull, sa läkaren, som än en gång bedyrade att den nyopererade egentligen var att betrakta som frisk.
Nu rusar kemikalierna genom en kropp som gjort en störtdykning till helvetets utkanter. Samma procedur ska upprepas, gång på gång.

Ingrid finns till hands. Hon passar upp, hon putsar ett fönster, hon lagar mat åt barnbarnen, hon bakar en kaka, hon tar ett varv med dammsugaren, hon köper blommor och tidningar. Hon gör allt för att hjälpa sin dotter, allt som hon kan komma på, allt som kan betyda lindring eller förströelse.
Hon känner smärtan, lider lika mycket som den lilla knubbiga och glada flicka hon fortfarande ser i den mogna kvinna som också är hennes dotter, fast hyn är blek och ansiktet i ständig skugga.

När Ingrid berättar både syns och hörs hennes plåga. I hennes ögon lurar skräcken, fast blicken är fylld av ömhet och omsorg. Det är en mammas ögon.

Har de talat om döden?
Jo, de har det.
Och de är överens om att det inte är någon bra lösning.
Kampen går vidare, den har dessutom rimligen stor chans att lyckas, fast vägen är lång och svår.
Mamma Ingrid är med sitt lilla barn varje etapp, varje transportsträcka. Ända in i mål. En mamma ger aldrig upp – inte när det handlar om hennes barn.
Och tur är väl det.

Copyright Klimakteriehäxan